abort
Jag var i vecka 17 när jag gjorde min abort, efter vecka 18 får man inte ta bort det längre utan socialens tillstånd vilket är extremt svårt att få så länge man inte har ett allvarligt hjärtfel, barnet är inte friskt eller liknande. Jag hade alltså en veckas marginal vilket gjorde aborten betydligt mer smärtsam och jobbig än om jag hade varit i vecka 1-8. Nu efter har allt också gått bra, inga jobbiga tankar, ångest, oro.. ingenting. Det är väldigt vanligt att man mår dåligt efter en abort, kanske inte ångrar sig men har tankar som "tänk om..". För mig har det som sagt inte vairt så och jag tror att det beror på att jag va så säker på min sak, va säker på att jag gjorde rätt. För mig var det aldrig "mitt barn" som låg i min mage. Det var bara nånting jag va tvungen att ta bort, det handlade inte bara om mig, det där barnet skulle inte mått bra eftersom att det aldrig var önskat. Vi ville inte ha barnet. Det låter kanske hårt men så var det ju. Man ska vara glad över sin graviditet inte känna att det är något dåligt som drabbat en.
Jag känner helt klart att jag gjorde rätt val. Det var bland det jobbigaste jag gått igenom för smärtan var fan inte nådig men jag var tvungen att göra det. Både för min och Filips skull. Nu mår jag hur bra som helst och är tillbaka till mitt gamla jag, har aldrig mått bättre!