-
Det finns en bok. En bok där vår familj är med, namnen och platser är utbytta för att ingen ska förstå att det är vi. Igår läste jag den, för säkert femte gången men varje gång blir jag lika chockad över hur vi faktiskt levde. Det känns som ett helt annat liv. Min pappa känns så långt borta nu, det har bara gått 5 år sen han valde att lämna oss men det känns ändå som en evighet sen.
Jag har haft mina svackor, mina jobbiga år men har liksom begravt det nu. Lagt locket på och försökt att komma över det, gå vidare. Det har gått bra men ibland rivs såren liksom upp. Men jag har ändå bevisat för mig själv att det går faktiskt att komma över en tragedi så stor att man i svåra tider tror att den ska döda en. Jag klarade det, vi klarade det. Min familj kanske inte är "hel" men vi är lyckliga och det är för mig det viktigaste. Min mamma förlorade sitt livs stora kärlek och jag och min bror vår pappa. Det är en stor sorg och kommer alltid vara men man lär sig leva med det, hantera det. Jag ska inte tycka synd om mig själv, jag ska skatta mig lycklig som faktiskt har det så bra som jag har - det hade kunnat vara betydligt värre.
Ta dagen som den kommer, uppskatta allt du har och lägg inte för mycket energi på småproblem. Älska dig själv. /M
