Malin och Amanda

Det där men förhållanden är ju en rätt knepig fråga. Hur får man det att funka? Vad är rätt/fel? Osv osv osv.

Filip är ju då mitt första "riktiga" förhållande så inte fan visste jag nånting när vi blev tillsammans. Dock trodde jag det däremot, vadå att lyssna på sina kompisars prat om sina förhållanden borde ju räcka? Jo visst. Pucko Malin.

Vi har ju det där "problemet" att vi inte bråkar alls, om inte 3 tjafs på fyllan räknas? Det gör det inte. I alla fall, det är ju inget problem men som den tjej man är och har detta ständiga behov av bekräftelse så försöker man provocera fram små bråk i förhoppning om att det ska sluta med att han förklarar sin kärlek för en. OCH hur många gånger lyckas man? - Noll. Jag i alla fall, lyckas aldrig. Antingen är det så att jag är sämst eller det faktum att det helt enkelt inte är någon bra ide att försöka med dessa s.k. "Bekräftelsebråk". Oftast slutar det bara med att han säger "äh men nu får du ge dig" och så pratar man inte på en halvtimme tills tjejen ger upp och vill pussas lite i hopp om en liten försoning.

Nu ska jag dock inte kalla mig en expert, för det är jag ju långt ifrån men jag trodde väl bara att förhållanden skulle vara lika lätt som att borsta tänderna. Man är kära, gör saker, har sex, rutiner osv. Inte fan trodde jag att det fanns en miljard problem. Men jag tror (läs TROR) att om man respekterar varandra och varandras viljor så kan man nog trivas rätt bra med varandra, sätt inga koppel på varandra, det tjänar ingen på.

P.s. Killar är såklart fortfarande en annan sort och ibland förjävliga att försöka förstå sig på. Hej!